Katten Cleo av Helen Brown
Helen Brown var verkligen inte en kattmänniska, men det var hennes nioårige son Sam. När hon såg den lycklige Sam hålla upp en nyfödd svart kattunge kunde hon inte längre stå emot. Familjen bestämde att katten skulle levereras så snart den var gammal nog.
Bara en vecka senare är sonen Sam borta. Död efter en tragisk bilolycka. Och ytterliggare några dagar senare anländer en liten låda med den svarta kattungen. Helen är förlamad av sorg och vill skicka tillbaka katten, men hennes yngre son, Rob, förknippar katten med storebrodern. När Helen ser Rob le för första gången sedan Sams död är det inget snack om saken - katten får stanna.
Bara en vecka senare är sonen Sam borta. Död efter en tragisk bilolycka. Och ytterliggare några dagar senare anländer en liten låda med den svarta kattungen. Helen är förlamad av sorg och vill skicka tillbaka katten, men hennes yngre son, Rob, förknippar katten med storebrodern. När Helen ser Rob le för första gången sedan Sams död är det inget snack om saken - katten får stanna.
Den här boken köpte jag för att jag blev alldeles tårögd av att läsa baksidetexten. Och det var verkligen en fin bok. Det är ju så sant att ett djur kan vara till stor hjälp när man bearbetar sorg av olika slag. Tyckte så mycket om när Rob började bli glad igen tack vare kattungen. Så fint. Sen kan det bli lite långsamt när någon skriver om sitt husdjur, det blir lite partiskt eller vad man ska säga. Självklart betyder deras djur väldigt mycket för dem, men det får inte riktigt mig på fall.
Hur som helst tycker jag att det här var en väldigt mysig berättelse om än lite långsam mellan varven.